Pust och stön... Varför uppskatta man inte tiden med bara ett barn mer än vad man gjorde. Tänk så lätt allt va då... Idag verkligen måste jag till affären och handla, gapar tomt i kylskåpet. Och de finns noll möjlighet att släpa med sig båda barnen. Hade de inte varit så varmt så hade de ju funkat någelunda att ta vagnen. Dock får man knappt med sig några varor men en nödlösning i alla fall. Nu väntar jag på att pappan ska komma in, han måste kära klart grundet först bara. Sen ska jag smita 20 min till affären medan han äter middag och ska vidare ut igen.

 

Det var längesen jag kände ett så här starkt behov av att komma iväg en hel dag själv (och min andra hälft Victor så klart lär ju me) och bara göra sånt som är kul... Eller ja blanda nytta med nöje kanske. Skulle behöva iväg och handla lite grejer i stan och de är inte ens bara skojig shopping utan mycket måste ha saker. Men de spelar ingen roll va de är jag ska göra bara jag får göra de själv och inte hemma.. Vi har inte varit iväg speciellt mycket på Jimmys semester, en gång furuvik, två gånger Uppsala för mathandling och andra förnödenheter och en gång Älvkarleby till barnens mormor. Jag behöver få komma ut ur detta hus!!! Nu!!! 

 

Varför va man inte mer tacksam över hur lätt allt va med ett barn... Att få gå på toa ifred två sekunder är rena lyxen om man nån gång råkar få de tillfället..