En bit in i vecka 22, känns då och då som jag bara vill kasta mig ner på golvet bryta ihop totalt och stor tjuta. Idag har jag haft en mindre variant av dessa depp moments, allt har bara känts hopplöst och så frustrerande. Vill bara gråta idag men ingen idé då mår jag bara mer illa. Suck så otroligt påfrestande detta är. Om jag bara fick i mig lite mer varierad mat ändå eller nån i huvudtaget och slippa må illa hela tiden. Samma ensidiga tråkiga saker som går att äta på (oftast) om och om igen dag efter dag månad efter månad. När ska de vända? I maj? Antagligen som med Theo, när ungen är född.. Jag kommer nog hinna bryta ihop hundra gånger till innan dess, tyvärr. Saknar så mycket som jag annars tar för givet, både när de gäller mat/dryck, träffa vänner, hälsan och kroppen. Älskar att vara gravid, vilken lycka vilken känsla men har svårt att älska mig själv när jag är det svårt att njuta vara sådär uppe i de blå som jag vill vara. Antagligen sista gången jag kommer vara gravid, står inte ut med detta en gång till.. Värt de? Självklart när bebis ligger i mina armar men inte värt de jag utsätter mig själv för, mitt psyke, min kropp mina nära. Livet är helt galet upp och ner och jag känner inte igen mig själv. Jag kommer verkligen vara tacksam den där dagen i maj när bebis är född och jag kan äta mat igen, dricka vad jag vill och fika hur många bullar jag vill, jag kommer aldrig klaga på att vara för mätt igen och aldrig vara less på någon rätt. I talet kan hända men verkligen inte i varken hjärta eller hjärna. Ät om du kan och har möjlighet och va tacksam att de finns mat på bordet.. Att svälta eller inte ha möjligheten att äta/kunna äta är verkligen inget jag vill att folk ska utsättas för. Vart dem än bor vilka dem än är.