När jag skulle lägga in bilderna på kläderna nyss så såg jag en väldigt liten Theo i en av mapparna. Oj så liten han va, kläderna han har på sig är i storl 50 och skulle tippa på att han kanske är en månad högst på bilderna och väger nog inte mer än 3000-3500g. Tänk att vi snart har en ny liten plutt här i huset. Även fast man varit så medveten om graviditeten så känns de ändå så avlägset och långt borta. Har nog inte riktigt fattat ännu att vi ska bli föräldrar igen. Inte ens dem dagar då han lever rövare i magen, inte ens dem dagar då jag inte kan gå eller bara spyr. De känns jätte konstigt, så overkligt. Som Theos fröken Pia sa idag, snart är det över. Även om du inte får någon bra hjälp just nu och även om du bara mår dåligt och inte kan äta även om de inte kommer bli något fler barn efter detta så har ni i alla fall två barn, du har klarat gå igenom detta två gånger och ni är föräldrar. Även om de är en jätte tuff upplevelse och du inte kan njuta av graviditeten så har ni fått två barn inte alla som kan få ett och som skulle stå ut med att må så här ens första gången. Och jag är så tacksam för detta, även med all pest och pina. Så tacksam över att de snart är två små barn som kan säga mamma till just mig. De är det som gör de hela värt all pina i världen, alla spyor och allt lidande. Det är inte normalt någonstans att ha de så här, inte skönt, inte roligt, inte lätt inte bra för hälsa eller hjärna. Men snart kommer han, han med stort H han som gör all pina alla tårar och alla förfärliga dagar sååååå värt de. Det blir "bara" två och jag är såååå nöjd och stolt över de. Just idag är det 58 dagar till BF, mitten på vecka 32 och har jag klarat detta så här långt kan jag inte ge upp nu. KÄMPA kämpa kämpa....