ENSAM ÄR STARK.

Eller vad brukar man säga.. Jag känner mig sjukt ensam sånär på lillebror som gör sig påmind hela tiden. Och storebror som är otroligt mammig nu. I övrigt (utan att glömma min fina pappa) så känner jag mig otroligt ensam. Snacka om att få gå igenom de här på egen hand. Snacka om prövning snacka om att få stå ut och ingen direkt bryr sig inte ens dem som verkligen borde, prata med väggen är lika effektivt. Önskar att allt vore så annorlunda, önskar mer förståelse, mer omtanke och mer ta hand om och vårda. Jag önskar så att jag slapp gå igenom detta att jag fick de lite lättare att jag inte bara så självklart ska palla med detta ensam. Jag är så less på att bli tagen för given och att jag ska klara allt som om jag vore nån super woman... Var finns hjälpen när man behöver den? Hur dålig ska man behövs bli innan ögon öppnas? Vad behöver inträffa för att man inte ska behöva ta allt själv och få omvårdnad? 

En väldigt trött gravid mamma med dunkande huvudvärk sammandragningar till tusen foglossning en galen lillebror i magen en hosta som gnager sig kvar och får en att tappa andan en näsa som är igenkorkad och ett psyke som börjar ta stryk.... 

Eftersom ensam tydligen är starkast så kommer jag vara sjukt stolt över mig själv den dagen då jag klämt ut lillebror, de är verkligen tack vare mig själv som jag klarat gå igenom detta. (Och all hjälp från min pappa med Theo osv) De är jag som gjort detta och de är jag som kämpat som en jädra galning, jag och ingen annan.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0