Tog precis en dusch för att försöka få iväg lite av de onda ur kroppen och kanske känna mig lite mini lite piggare. Vet inte riktigt om jag lyckades med något av de. I vilket fall kom jag på en sak där undertiden... Jag ska skriva ett "brev"... När Theo föddes skrev jag inget så kallat förlossningsbrev förutom de man pratar med barnmorskan om och hon skriver i journalen. Men denna gång ska jag skriva ett brev men inte vilket som helst utan jag ska skriva ner mitt liv kortfattat sen i början på oktober förra året. De brevet ska jag lämna till "alla" som kommer i kontakt med mig inom sjukvården tills dess lillebror är ute. I fall jag säckar ihop en dag och jag måste in akut så finns de med mig, i fall jag har sån tur att få komma till ackis igen innan jag får värkar av sig självt.. I annat fall lämna till barnmorskorna när dagen d är här. Jag ska skriva hur jag mått vad jag ätit på hur mycket jag vägd och hur mycket jag spytt. Va jag känner tänker och tycker. Om jag råkar ut för en läkare som den vi hade på ackis här om dagen en sån som inte lyssnar på ord och verkar vara helt ointresserad så ska jag kunna slänga åt dem ett A4 som dem förhoppningsvis läser medan jag ser på. Tror folk att man hittar på, tror dem att man går så här sen i oktober för att de är roligt och trevligt och att gillar att gå hemma som ett lik och inte ha något liv alls. Hur kan dem skita i att ta en på allvar. Om dem får ett papper svart på vitt hur man haft de kan dem tänkas börja bry sig då eller blir de som vanligt en blick några ord och hej då. Dem som känner mig vet att jag inte är den som klagar i onödan men nu skiter jag fullkomligt i om jag klagar, vill man inte bry sig eller läsa/höra på så tvingar jag ingen. Men sjukvården ska fan i mig inte få de lika lätt. Sista utvägen är att åka in med ambulans.... Eller att kräva snitt då får jag i alla fall ett datum när han senast är ute.