I vilket fall så vart de ett rätt bra besök där inne. Hade inga höga förväntningar alls eftersom jag inte fått något telefonsamtal trotts att dem lova de angående igångsättning. Man ger liksom upp lite och vet inte om man ska fajtas eller bara skita i allt. Hade jag varit svagare i mitt mående hade jag skrikit tills dem satt igång mig men nu har jag börjat se slutet och lägger inte lika mycket vikt i de dåliga bemötande vi fick på bedömningen sist. Jag kommer fixa detta ändå (bara jag inte blir sjuk innan). Dock ville dem gärna ha in en anmälan om hur jag hade behandlats. Och jag vill helst att de sätter igång av sig självt så långt de går. Vi ska ge de två veckor till och är han inte ute innan ville bm försöka sätta fart på de i annat fall blir de remiss till förlossningen då hon inte vill att jag ska gå över tiden. Vilket känns himla skönt att veta och nu kommer jag hålla hårt på dem orden. Där ger jag mig icke i första taget. 

Men hon tror inte jag kommer gå så långt, men man vet aldrig. Han ligger nämligen så långt ner han kan komma med huvudet innan de är frigång ut i vida världen. Hon trodde inte hon kände rätt först utan fick känna om två gånger och även en tredje efter hon hade lyssnat på hjärtljuden också. Han va så långt ner att hon knappt kunde känna huvudet och va lite rädd att han hade huvudet upp först då de va så extremt långt ner redan nu. Där ligger man tydligen när de är väldigt nära utsläpp. Så hon trodde inte han tänkte stanna kvar så länge till. Då jag har väldigt mycket förvärkar och hon såg mig även fajtas mot dem in action så tyckte hon jag skulle ringa in till förlossningen om de fortsatte lika mycket närmsta tiden och han inte kom ut. De värsta som kunde hända va att jag inte fick komma in än eller att dem skicka hem mig men eftersom jag verkar vara redo för nedsläpp så trodde hon dem skulle behålla mig kvar och hjälpa till på traven om de inte va fullt på förlossningen redan. Så vi får väl se. Ska alltså inte va rädd för att ringa och be om att få komma in.