Dagarna går och jag räknar ner och ner. Ner till att pluttas får sova sött i sitt rum för första gången. Jobbigt så här in i de sista men så nära ett slut ändå. Sover knappt om nätterna och är så slut ont och jobbigt om dagarna. Hur kan slutet alltid kännas som en evighet. Har knappt ens tänkt på förlossningen tidigare, de har känts så långt borta och overkligt att de kommer inträffa. Nu börjar man undra hur de kommer sätta igång, om de kommer vara något som är lika som vid Theos ankomst. Vart kommer jag befinna mig, vart är Theo då, vart är Jimmy och kommer vi hinna in eller blir de på hall golvet.. Haha.. Är i för sig inte så nervös för de där egentligen, de är ju finalen av dessa jobbiga månader. Men kan inte låta bli att slänga de en tanke ibland ändå. De är ändå något stort som kommer hända och någon kunnig inom området vore ju tryggt att ha vid sin sida, lite säkrare i fall något skulle gå snett. Sen om de är ambulansen som gäller och jag är ensam utan varken man far mor eller vän de är väl som de är, även om de är tråkigt.. de är bara kämpa på ändå. Finalen är ju ändå de bästa!