Igår ville Theo att pappan gärna skulle hämta honom på dagis men eftersom pappan inte skulle komma hem för än till fem och måste byta bil först för att kunna hämta då s80in med bilstol i står hos hans föräldrar och han åker deras utan bilstol så fick han nöja sig med sin mamma. Jag brukar åka vid 16 dem dagar jag måste hämta så han inte behöver gå hem sist hela tiden.. Men igår valde jag att vänta till 16.30 så de bara va en eller två fröknar kvar och inte fyra som de oftast är vid 16. Theo va sist, en annan pojke skulle precis kläs på och åka hem när jag kom innanför dörren.. Theos inskolningsfröken hade stängning och satt framför datorn med Theo och kollade på you tube filmer.. Bamse traktor Tom och Rorri bl.a.. Andra fröken skulle precis gå hem. Tajmat och bra! Hon börja nästan direkt prata om sin mammaledighet då dem ska få sin bebis i mitten av april och vi har knappt pratat med varandra sen innan jul.. Eftersom hon öppna upp de så fint kunde jag väldigt smidigt klämma in lillebrors ankomst och va han utsätter sin mamma för. Hon blev jätte glad (för lillebror så klart inte spyorna haha) eftersom vi bara ska ha med en månads mellanrum också och hon va så glad att jag berättade de först för henne (av alla dem sex fröknarna där inne) Har tänk säga de så läge men aldrig passat in då dem jämt är full styrka och man inte vill störa när dem har fullt upp med barnen. Inte så lätt att sno en fröken och komma åt sidan. Inte heller vill man berätta för tidigt både för att de sprider sig som en löpeld och för att de kan ju hända saker. Hon förstod mig precis och känns så skönt nu när hon vet.. Hon fråga om hon skulle berätta för dem andra fröknarna eller om jag ville göra de själv. Så nöjd över hur de blev, känns som en liten börda lättar från mina axlar. Och efter att ha mått lite sämre hela dagen så gjorde de mig lite piggare. Vi pratade också avdelnings platser och 15 timmars veckor dagis gården som är under förvandling och om mammaledigheten framöver.

 

När Theo och jag kom hem sen efter att ha varit kvar på dagis minst 30 minuter hade pappan kommit hem och golvet var klart inne i lillebrors rum. Känns lite mer verkligt nu när rummet nästan är klart och dagis vet om läget. Så skönt!

 

 

Börjar närma sig nu, golv och alla lister kvar plus dem nya eluttagen som ska sättas dit av R. Idag tapetserades de sista vita och moln väggen och elementet kom på plats igen. Börjar redan bli varmt och skönt där inne igen, ute visar tempen -14 just nu. Burrrr!!! 

 

En bit in i vecka 22, känns då och då som jag bara vill kasta mig ner på golvet bryta ihop totalt och stor tjuta. Idag har jag haft en mindre variant av dessa depp moments, allt har bara känts hopplöst och så frustrerande. Vill bara gråta idag men ingen idé då mår jag bara mer illa. Suck så otroligt påfrestande detta är. Om jag bara fick i mig lite mer varierad mat ändå eller nån i huvudtaget och slippa må illa hela tiden. Samma ensidiga tråkiga saker som går att äta på (oftast) om och om igen dag efter dag månad efter månad. När ska de vända? I maj? Antagligen som med Theo, när ungen är född.. Jag kommer nog hinna bryta ihop hundra gånger till innan dess, tyvärr. Saknar så mycket som jag annars tar för givet, både när de gäller mat/dryck, träffa vänner, hälsan och kroppen. Älskar att vara gravid, vilken lycka vilken känsla men har svårt att älska mig själv när jag är det svårt att njuta vara sådär uppe i de blå som jag vill vara. Antagligen sista gången jag kommer vara gravid, står inte ut med detta en gång till.. Värt de? Självklart när bebis ligger i mina armar men inte värt de jag utsätter mig själv för, mitt psyke, min kropp mina nära. Livet är helt galet upp och ner och jag känner inte igen mig själv. Jag kommer verkligen vara tacksam den där dagen i maj när bebis är född och jag kan äta mat igen, dricka vad jag vill och fika hur många bullar jag vill, jag kommer aldrig klaga på att vara för mätt igen och aldrig vara less på någon rätt. I talet kan hända men verkligen inte i varken hjärta eller hjärna. Ät om du kan och har möjlighet och va tacksam att de finns mat på bordet.. Att svälta eller inte ha möjligheten att äta/kunna äta är verkligen inget jag vill att folk ska utsättas för. Vart dem än bor vilka dem än är. 

 

Jag har bara ett självklart namn på lillebror inne i magen.. . och Jimmy gillar de! Med Theo hade vi Melwin och Alwin också men Theo va ändå de som vi alltid hade sagt innan och som kändes självklarast när han sen va ute. Nog för att vi vela, de är ändå ett namn han ska ha med sig hela livet. Denna gång va vi mer inne på tjejnamn vilket jag hade helt tomt på med Theo i magen. Tindra och Towe va väl dem som vi pratade om då.. Eftersom vi alltid sagt Theo och Tindra. Men denna gång... hmmm.. Tuwa om de nu råkar bli en tös ändå... En familj på gatan bakom oss har nämligen en Theo med en lillasyster som heter Tove så njaaa känns lite små trist men samma kombo. Men om de inte är en Tuwa (som Jimmy är helt inne på) så vetti skogen va jag gillar för tjejnamn. De är så himla svårt. Killnamnet de där sjävklara för mig denna gång de håller jag för mig själv en stund till. Tänker dock på i fall alla vinter vår bebisar som nu föds här på orten blir pojkar, va händer då med "mitt" namn, kan man döpa lillkillen till de ändå även om någon annan "hinner" före. Vet att de är minst två som ska få killar i feb-mars.. Hjälp. Nej de kan inte hjälpas, de är ändå ingen nära vän till oss som ska ha nu i vår, ingen som vet att de är en kille i alla fall. Theos bästa kompis John på dagis ska få en lillebror i mars, måste pumpa hans mamma på deras tänkta namn haha. Om jag hinner säga "vårt" före till henne och dem har samma då måste de väl ändå kännas mer okej om båda grabbarna heter de.. . vilka tankar, vilka funderingar. Så länge barnen inte är nära släkt, så länge de inte är ens bästa vänners barn så ska de väl ändå inte göra något om dem heter lika?

 

Om de blev maj nu ändå så vi fick träffa denna lilla krabat som lever rövare i magen! <3

 

 

 

 

Jädra förkylning ge dig någon gång jag vill börja må "bra" igen, i alla fall tillbaka till mitt någelunda mående trotts min för tillfället diagnos pga graviditeten. Jag börjar bli redigt less på att inte kunna andas ordentligt, att hosta som en tok under både nätter och dagar, all energi som går åt att försöka ta sig igenom dagarna när man vill kunna lite mer hela tiden. Hade bara förkylningen gett sig nån gång så skulle det vara lättare att ta sig upp och igenom denna graviditet. Känns som de bara är motgångar efter motgångar hela tiden, jag blir sååå deprimerad av detta. När jag väl känner att nu kanske de börjar vända lite, jag har fått behålla lite mera mat eller kunnat äta något nytt då åker jag ner i gropen igen, i svackan som tar sån tid att ta sig upp ur. Viljan finns där (oftast) men orken börjar ta slut nu. Trodde verkligen inte att de skulle hålla i sig i flera veckor, de gav sig lite där i mitten nån gång sen vände det och blev värre igen. Ge mig bara lite möjlighet att hämta hem det här nån gång så jag kanske kan komma på fötter lite igen. Det verkar som min kropp inte vill att jag ska kunna få njuta av livet i magen, njuta av allt possitivt de har med sig. Här är det enda positiva just att lillebror ligger där inne och sprattlar runt, att jag känner att han finns där och att han en dag kommer ligga i min famn. Annars, näää inget att kunna glädja sig åt inget att njuta åt inget vara pigg glad lycklig ingen mer energi och något rus av pirr inför att vara gravid nada. Jag vill kunna njuta och vara glad under min graviditet, men inte denna gången heller....

 

 

 

Spanar tapeter till lillebrors rum, som för övrigt inte är ett rum just för tillfället utan sitter ihop med vårat sovrum.. (Tänk om man hade den här storleken på sovrum ändå, lyx och väldigt underbart) kommer kanske lite bilder under dagen så syns det vad jag pratar om. Vi (pappa och Jimmy) har nämligen tagit bort alla fula gamla garderober som knappt gick att använda. Så i stället ska de bli ny vägg där i mellan och lösa garderober från båda håll. Mycket som måste fixas då golvet är så ojämnt att man på mitten går ner som i en grop. Så för tillfället har vi ett "underbart" stort sovrum, tänk om vi kunde ha de så här för jämnan ändå. Tänk om 20-25 år om vi bor kvar här då.. Barnen flyttat ut och ta da väggen är på nytt riven. Oj va långt de kändes dit och inte vill jag att dem ska bli stora så fort heller.. men i drömmarnas värld. 

I vilket fall så hade jag rätt klart för mig vilken variant på tapet det skulle bli i barnrummet men inte vilken färg, just nu velas de mellan den här

 

Ja här är han med stort H som ställer till det så för sin mor. Med Theo blev vi flyttade en vecka till 7e instället för 1a (fast de inte kunde stämma alls) dock kom han väldigt nära "våran" dag inte den dem kom fram till.. vilket antar jag betyder att han va lite mindre än han borde vid rul. Men denna lilla herre ligger vi precis lika som de redan hade räknats ut, flyttades inte en endaste dag. Så trotts hans mammas kämpande och viktnedgångar så tar han åt sig allt för fullt. Skönt! Han kan få dela med sig av överkottet till sin mor bara i stället för att de ska spys upp men annars har jag inga invändningar. Han har de bra där inne, viktigaste av allt. 

Baggböle som Theo skulle sagt, mamman säger attans ballonger.. de blir inget i rosa och med söta klänningar denna gången heller. 

 

Men va gör väl de.. <3